Var det populärt i 40-talets USA att klä ut sina barn/brorsöner till renar och låta dem dra tomtesläden? Jag vet inte, men hela tre ankomslag från 1943–49 tycks peka på det.
Först ut: Walt Disney’s Comics and Stories nr 39 från 1943:
Den här teckningen har tryckts i Sverige vid åtminstone två tillfällen, båda gångerna som omslag till Kalle Ankas julbok (1989 och 2005). Tecknaren är inte känd, men Inducks föreslår Dan Noonan.
40-talets omslagsmästare Walt Kelly fortsätter sedan i samma (släd)spår med denna teckning till WDC 76 från 1947:
Det här är kanske det oftast publicerade julomslaget i Sverige. I sin originalversion pryder det framsidan på KA 12/49 och sidan 3 i Kalle Ankas julbok 2005. I lätt förvanskat skick återfinns det på KA 49/69 och Walt Disney’s Klassiker 6/81.
Två år senare, till Christmas Parade nr 1 (innehållandes Barks odödliga Brevet till jultomten) återanvänder Kelly samma grundidé, men scenen utspelar sig nu ett par sekunder innan olyckan:
Norska ankläsare fick det här fina omslaget (minus stjärn- och snöflingemönstret) år 1958, här i Sverige har det såvitt jag vet aldrig publicerats.
Därefter hade de amerikanska tecknarna antingen tömt sitt skämtförråd vad gällde ankor som renar, eller så hade själva trenden (om den nu fanns på riktigt) hunnit mattas av vid det laget.
Vi avslutar med ett omslag av Carl Barks, som gjorde en egen variant på temat – till en annan högtid – några år senare:
Omslag till WDC 135 från 1952. Ej publicerat i Sverige, förutom i Carl Barks samlade verk. Huruvida det var vanligt vid denna tid att klä ut barn till kalkoner och driva jakt på dem inför publik har jag lika lite koll på.
På 50- och 60-talet hade de italienska Disneytecknarna inga problem med att referera till kärnvapen – eller att låta allehanda vapen, medeltida som moderna, ta plats i serierutorna.
Den skandinaviska redaktionen hade en mer försiktig hållning. De allra ”farligaste” italienska serierna valde man att inte publicera alls – som Paperino e la fine del mondo (Kalle Anka och jordens undergång) från 1961:
Titelbilden till Paperino e la fine del mondo i Topolino 302 från 1961. Serien är skriven och tecknad av Luciano Bottaro.Kalle, Jocke och farbror Joakim är strandsatta på en öde ö, då radion meddelar att ett tredje världskrig brutit ut ”… och kriget har medfört flera atombombsexplosioner: explosionerna har redan utplånat halva världen!””Molnen från de många nukleära explosionerna täcker hela jorden …” ”… Radioaktivitetens utbredning är oerhörd och ofattbar …” Farbror Joakim: ”Jag får aldrig se mina pengar igen!” Kalle: ”Jag får aldrig se Knatte, Fnatte och Tjatte igen!” Radion: ”Världens undergång är nära …” ”Det här är de sista sekunderna i mänsklighetens liv …” (Det visar sig så klart senare att det hela var en teaterpjäs, men det är ganska obehagligt ändå.)
Andra serier klarade sig med lite redigering för att bli redo för de skandinaviska läsarna, som Farbror Joakim tar skydd i Kalle Ankas Pocket nr 2 (1968).
I historiens kanske mest kusliga koincidens mellan ankserie och samtida världspolitiska händelser gavs denna historia ursprungligen ut bara två dagar innan Kubakrisen utbröt i oktober 1962.
Från Topolino 359 (via reprisen i I Grandi Classici Disney 226). Tecknare är även här Bottaro, efter manus av Gian Giacomo Dalmasso. Även för italienska läsare, som vid denna tid hunnit härdas av mer tio års inhemska Disneyserier, måste denna sekvens ha känts en aning magstark när ett verkligt kärnvapenkrig mellan Sovjet och USA tycktes nära förestående. Nyhetsuppläsaren säger: ”Mina damer och herrar, vad ni ser på skärmen är ’svampen’ som skapades då superultramega-bomben ’Gamma’ detonerade …””… kapabel att på 6 minuter, 35 sekunder och 9 hundradelar förgöra minst 7 650 943 ankor!” Nyhetsuppläsaren tillägger att bomben exploderat på en okänd plats, men att tittarna uppmanas hålla sig borta från denna plats.
Och så här ser det ut i vår version:
Alla svampformade explosioner har försvunnit ur tv-rutan, och av bomben som var kapabel att ta livet av 7,6 miljoner ankor har det blivit ett illaluktande dammoln som man kan ”bli sjuk av”.
Kalle Anka & C:o nr 1/1961 bjuder på 6 sidors exposé över världens julfiranden, tecknad av Al Hubbard. Att mixa Disneyfigurer hej vilt var populärt vid den här tiden, och därför har såväl José Carioca som Tingeling och Benjamin Syrsa skickat julkort till Kalle och knattarna.
Men ett kort saknas i vår version – Pinocchios tvåsidiga redogörelse för sitt julfirande i Sverige. Redaktionen tänkte säkert att läsarna antog att ankorna redan var i Sverige, och att det vore underligt om Pinocchio skulle berätta för dem hur vi firar jul. Särskilt när den lilla trädockan hade lite svajig koll på exakt hur våra traditioner brukar se ut.
De två saknade sidorna ser ut enligt nedan. Originalet publicerades i Dell Giant 26 (1959), min skanning är gjord från australiska Giant 414 (1967).
Regler för luciafirande enligt Pinocchio: ljusen i kronan ska vara sju, och Lucia ska den äldsta dottern i familjen vara. Stjärngossar och tärnor behövs inte.Kärvarna är ju ett trivsamt inslag. Men klär vi alltid julgranen först på julaftons morgon? Och i hur många familjer är det pappan som delar ut alla julklapparna – vid middagsbordet?
Så gick det alltså till när Pinocchio firade jul i Sverige 1959. De här två sidorna kunde enkelt lyftas ur vår version, eftersom varje julkort är som ett eget kapitel. Pinocchios kort ska vara näst sist, före julfirandet i Paris.
Den australiska utgåvan har förresten ett ganska trevligt omslag. Det får avsluta det här inlägget.
Efter 1936 hade så gott som alla Disneykortfilmer en illustrerad titelbild i sin originalversion. Denna bild plockades ofta fram och filmades på nytt när man gjorde nya förtexter till nypremiärer och annan distribution – men i vissa fall tecknades den om.
Jag kan tänka mig två olika tillfällen då detta skedde: 1. då man inte kunde hitta originalet, och 2. då man behövde flytta text och bild närmare mitten för att undvika beskärning vid tv-visning.
Donald’s Penguin från 1939 är ett tydligt exempel på en originalillustration som tecknats om:
Överst originalet från 1939. I den senare versionen (som t.ex. finns på The Chronological Donald Vol. 1) har inte bara bakgrundsfärgen ändrats; pingvinen Tootsie har blivit märkligt skelögd och ser överlag ganska underlig ut i ansiktet. Bland annat.
Ett litet sidospår: En annan skillnad när det gäller förtexterna till just Donald’s Penguin är att rättigheterna i original inte är förbehållna Walt Disney Productions, utan Walt Disney Enterprises:
Originalet överst. Det här är den enda kortfilm jag känner till där Walt Disney Enterprises (som i normala fall sysslade med marknadsföringen av Disneyprodukter) hade den ursprungliga copyrighten.
Här finns hela för- och eftertexterna som de såg ut 1939:
Eftersom vi ändå var i Kalle Ankas Pocket nr 1 förra gången, och eftersom jag har originalversionen av den här serien, får den också ett inlägg.
Precis som 99.999 ordböcker är Ett vackert skärp åt farbror Joakim tecknad av Giovan Battista Carpi, det fattas två sidor även här, och det handlar återigen om en hopskarvning av två avsnitt från Topolino. Detta gjordes redan i förlagan till KAP 1 – I Classici di Walt Disney nr 23 från 1966.
Så här börjar det i Kalle Ankas Pocket nr 1 …… men i Topolino 330 (1962) såg det ut så här. En trevlig titelsida med snygg titeltextning, där vi kastas rakt in i handlingen. (Bilden är från repriseringen i I Grandi Classici Disney 245.)De två första rutorna på denna nästföljande sida användes till titeln. Därmed försvann knattarnas tillbakablick – vilket passade bättre med ramberättelsen.
Ramberättelsen i KAP 1 är för övrigt också av Carpi. Eftersom den leda in till ”Ett vackert skärp” finns här en teckning som är nästan exakt densamma som i serien, fast tecknad fyra år senare. Carpi utvecklades en hel del på de åren!
Carpis ”Sovande anka i skottkärra” i 1962 respektive 1966 års tappning.
Den andra försvunna sidan då? Jo, det är andra avsnittets förstasida – så gott som standard att avlägsna när två avsnitt blir ett i pocketarna. Så här ser den ut:
Från Topolino 331, via I Grandi Classici 245.
Sedan fattas även första rutan på följande sida:
Originalversionen …… och vår svenska publicering.
Det var allt. Inga större förluster här, med andra ord. Framöver kommer vi titta på pocketserier som råkade betydligt värre ut på vägen till våra svenska tidningsställ.
De första sju numren av Kalle Ankas Pocket följer i stort sett sina italienska förlagor från samlingsserien I Classici di Walt Disney. När något är bortklippt eller omtecknat är det med andra ord gjort redan hos redaktionen på Mondadori.
Den vanligaste anledningen till att något har ändrats är de många fall då man skarvat ihop en serie på två avsnitt i Topolino till en sammanhängande historia. Då har ofta en sida resumé från del 2 tagits bort, eller så har man låtit någon (oftast Guiseppe Perego) teckna några nya rutor som brygga mellan avsnitten.
Hopskarvning medelst kortning har skett i serien Farbror Joakim och hans 99.999 ordböcker (manus av Guido Martina, teckningar av Giovan Battista Carpi) i Kalle Ankas Pocket nr 1. Här säger dock Inducks att det fattas ytterligare en sida. Vi går därmed tillbaka till originalpubliceringen i Topolino 148–149 (1956) och jämför.
Sista rutan på sidan 100 i Kalle Ankas Pocket nr 1. Kalle och knattarna förs till immigrantkontrollen …… och innan ruta 1 på nästföljande sida känns det ju som att det fattas något.
Vad saknas? Jo, först avslöjandet att ankorna i själva verket är vita:
Från Topolino 148. Knattarnas kommentar i översta rutan: ”Åhh! Och så säger de att det är vattenbrist i Afrika!” Ruta 3 här saknas också i vår version.Och sedan fattas allt utom ruta 2 på den här sidan. Jag översätter fritt dialogen i ruta 3–5: Infödingen: ”Hos Carimbaromba anses lögnen vara ett mycket allvarligt brott! Förbered er på det värsta!” Ankorna: ”Kvack! Ni tänker väl inte hugga av oss huvudena!” ”Eller händerna!” ”Eller fötterna!” Infödingen: ”Nej, nej! Vi är civiliserade och hugger varken av huvuden, händer eller fötter!” Kalle: ”Tack gode gud!” Infödingen: ”På lögnare hugger vi bara av tungan!”
Och så här ser första sidan i andra avsnittet ut i original:
Från Topolino 149. Kalle säger på italienska att de är fria amerikanska medborgare, på svenska har det blivit ”fria samhällsmedborgare” (se ovan).
Sedan saknas det inget mer, åtminstone inte vad jag kunnat upptäcka. Jag misstänkte att knattarna i sista rutan var omtecknade i vår pocket (och i I Classici), men rutan ser likadan ut i Topolino:
På typiskt italienskt 50-talsmanér får Kalle sin skuld reglerad enligt kontraktet, till farbror Joakims oförställda belåtenhet. Denna ruta ser likadan ut i KAP 1.
I december stundar ett jubileum som nog ytterst få tänker högtidlighålla: Det är femtio år sedan Kalle Ankas näbb systematiskt började opererades om av redaktionen på Gutenberghus. Det kom framförallt att drabba repriserade Barksserier i Kalle Anka & C:o (och de motsvarande norska och danska utgåvorna så klart) under 1968 och 1969 – men allra först skedde det i Walt Disney’s Serier nr 12, som utkom i december 1967.
En liten försmak av vad som väntade hade dåtida läsare fått redan i juni samma år, då Kalle fick detta ansiktslyft på omslaget till WDS 6/67. Till vänster originalet från WDS 7/54. (Själva serien, Kalle Anka lever lägerliv, lämnades dock orörd.)
Jul i Pengalösa, ett av Carl Barks främsta verk, inleder WDS 12/67. Här är serien dock kortad hela 9 sidor, bland annat för att utelämna alla bilder av den sociala misären i Pengalösa.
Utsvultna barn i Pengalösa: Helt okej att visa 1954, bortklippt 1967.
För att få ihop till 32 sidor inlaga behövdes därmed en backup-story. Valet föll på 1o-sidorsserien från KA 1/54 (senare kallad Aldrig mer bli häftig eller arg), som i sin tur fick kortas en sida för att sidantalet skulle stämma.
Vad som var mest påfallande med den här allra första svenska repriseringen av en klassisk, tiosidig Barkshistoria var dock utseendet på Kalles näbb. I merparten av rutorna hade dess spets fått ett helt nytt utseende:
Näbbcensuren börjar redan i seriens första ruta. Här har även halsarna på ankparet förkortats genom att deras kragar höjts. Överst originalet från KA 1/54.Fyra rutor originalnäbbar från KA 1/54 …… och 1967 års version.
Något som är lite underligt är att de minst lika långa näbbarna i numrets huvudserie lämnades orörda:
Efter WDS 12/67 följde sedan två år av liknande ingrepp i Kalle Anka & C:o. Jag tror aldrig att jag har fått någon fullständig förklaring till varför det här gjordes – och då har jag ändå 25 års läsande av ankistisk facklitteratur att stödja mig mot. Den gängse uppfattningen är, såvitt jag vet, att redaktionen ville att Kalle även i repriserna skulle se ut som i de samtida serierna.
Det var så klart ett helknasigt tilltag, och resultatet blev en lång rad repriser där Kalle och de andra vuxna ankorna inte ser riktigt kloka ut. De äldsta serierna var dessutom ofta kalkerade – kanske för att man inte längre hade kvar originalen, utan fick återskapa dem från tryckta tidningar. Och då kunde det se ut som i KA 10/68 och 44/69, för att nämna två av de värsta exemplen:
Farbror Joakim (eller ja, farbror Rike Per) presenteras för de svenska läsarna i Kalle Anka på rävjakt i KA 3/49 (överst). Reprisen i KA 10/68 är både kalkerad och näbbkortad.Inte heller Alexander Lukas går säker för tippexet. Överst originalversionen av Bland falska björnar och äkta från KA 7/50. I 1969 års repris verkar Kalle för övrigt inte känna igen sin kusin (antagligen för att denne ändrat utseende så dramatiskt).
Med seriernas andra omtryckning i albumserien Kalle Ankas Bästisar ordnade det mesta upp sig. Men historierna Skryter bäst som skryter sist, Ett ekonomiskt eko och En tusensköna till den sköna behöll sina näbbkortningar även här (alla tre finns i KAB nr 3 från 1975).
Långnäbbad kusin gör entré i Walt Disney’s Comics & Stories 88 (jag äger tyvärr inte KA 1/50 med den svenska originalpubliceringen). Till höger reprisen i KA 8/69.Ett ekonomiskt eko i KA 9/50 och i KA 36/69.En tusensköna till den sköna i KA 4/51 och i KA 32/69.
De återtrycktes sedan i samma form i Kalle Anka & C:o under 1985–87, och det kom att dröja ända till utgivningen av Carl Barks samlade verk innan de två sistnämnda åter fanns på svenska i oförvanskad form.
Näbbkortningen var en del av ett hos redaktionen nytt förhållningssätt gentemot materialet till tidningarna, något som börjar märkas under just 1967. Ditintills hade man sedan starten 1948 publicerat serierna i enlighet med originalen; ingrepp som att ändra i teckningar eller att plocka bort vissa sekvenser skedde nästan enbart när det var absolut nödvändigt.
Men under 1967–68 blir klippen och ändringarna fler. Och från andra halvan av 1969 och ungefär tio år framåt tycks inga amerikanska eller italienska serier gå säkra för saxen och tippexet.
I redaktionens iver att skapa enhetlighet mellan serierna ingick inte bara näbbändringar, utan då och då även omteckning av Stora Stygga Vargens nos (ovan) samt Mimmis och Klarabellas läppar. Vargarna är från italienska Albi di Topolino 1323 resp. KA 16/70; mössen från WDS 5/55 resp. WDS 11/70.
Genom redaktionens ingrepp blev många serier under den här tiden avsevärt sämre än vad de var från början – och stundtals ganska underliga, både utseende- och storymässigt. Jag tänker återkomma med närmare examinationer av några av dem som hade förtjänat ett bättre öde.
Nu i november är det 70 år sedan Kalle Anka för första gången sammanfördes med Piff och Puff, i kortfilmen som kort och gott hette Chip an’ Dale.
Regissören Jack Hannah hade kommit med idén, och det skulle visa sig att han hittat en ytterst framgångsrik kombination. I flera år kom ekorrarna att bli Kalles oftast använda motståndare på bio.
Redan innan Chip an’ Dale, som alltså hade premiär 1947, hade ekorrbröderna varit med i två filmer med Pluto, Private Pluto (1943) och Squatter’s Rights (1946) – men Kalle Anka var förstås deras perfekta antagonist. Från att tidigare ha varit identiska tvillingar får de i Chip an’ Dale dessutom varsin personlighet och en del särskiljande anletsdrag.
Chip an’ Dale fick en Oscarsnominering 1947, men har aldrig varit någon av mina favoriter. Tempot är rätt slött, storyn känns rutinmässig och produktionen som helhet nästan lite lågbudget. Väsentligt bättre blev det i uppföljaren Three for Breakfast (1948), där Piff och Puffs personligheter och möjligheter utforskas och utvecklas rejält, och där berättelsen är full av detaljer och finesser som bildade ramverk för många följande episoder.
Chip an’ Dale, ursprungligen distribuerad av RKO Radio Pictures, fick sina för- och eftertexter utbytta när filmen senare nysläpptes av Buena Vista. Bara titelbilden behölls från originalet:
Buena Vista-förtexterna till Chip an’ Dale. Från dvd:n Galen i Piff och Puff (2004).
På senare år har Disney försökt återställa många av de förtexter som gått förlorade genom årtionden av nyreleaser. En god tanke, förstås. Problemet är bara Disney själva inte längre har kvar originalen, varken som negativ eller kopior. Alltså måste förtexterna återskapas på något sätt.
Tyvärr sker detta oftast med minimal ansträngning. Man lånar huvud och logotypbild (”A Walt Disney Donald Duck” etc) från någon helt annan film som har kvar sina originalförtexter, och tar sedan återstående del/delar från nyreleasen.
Det innebär att de ”restaurerade” förtexterna i många fall innehåller helt knasiga årtal, felaktigt eller inget MPAA-nummer – och credits från nysläppet. Rörigt? Ja, och utseendemässigt rätt skevt för den som har lite koll på hur det egentligen borde se ut.
Den version av Chip an’ Dale som finns på Kalle Ankas julfavoriter (dvd och Blu-ray) från 2012 är ett bra exempel på hur det kan se ut efter en nutida restaurering:
De återskapade förtexterna, från dvd:n Kalle Ankas julfavoriter (2012).
Jag har dock originalversionen av Chip an’ Dale på 16mm, en Technicolor-print med blå kant (och därför gjord före 1952). Det betyder att vi nu kan göra några intressanta jämförelser (ja, om man nu tycker sånt här är intressant överhuvudtaget, jag gör det i alla fall):
Finn fem fel! Restaurerade versionen till vänster, originalet till höger. (Rätt svar: 1. ”In Technicolor” ska vara ”Color by Technicolor”. 2. Copyright MCMXLI (1941) ska vara MCMXLVII (1947). 3. MPAA-loggan och certifieringsnumret saknas. 4. Screen Cartoonists-loggan saknas. 5. IATSE-loggan saknas. )Credits i restaurerade versionen till höger, originalet till vänster.Eftertext i restaurerade versionen till vänster, original till höger. Ja, det här är ju nästan rätt, sånär som på Technicolor-raden längst ner.
Hm. Blev då inget rätt i restaureringen? Jo, Kalles huvud är den rätta, gamla varianten och titelbilden är original (fast det var den ju även i Buena Vista-releasen).
Nåväl. Här är hela de ursprungliga för- och eftertexterna, som det såg ut när biopubliken fick uppleva det allra första mötet mellan anka och ekorrar den 28 november 1947:
Vi dröjer oss kvar i november 1937 ett litet tag. Några veckor efter att The Old Mill haft premiär släppte Disney en annan kortfilm, förvisso inte lika påkostad eller konstnärligt imponerande, men ändå betydelsefull: Pluto’s Quin-Puplets.
Pluto och fyra av hans femlingar. Jag är ganska säker på att dåtidens Pluto-mästare Norm Ferguson har animerat den här scenen.
Pluto’s Quin-Puplets var starten på Plutos egen filmserie, som kom att bestå av 42 ytterligare kortfilmer innan den lades ner 1951. (Storyn inspirerades troligtvis av ”the Dionne quintuplets”, födda 1934 och världens första femlingar att överleva spädbarnsåldern. Vid tiden för kortfilmens tillkomst hade de blivit en turistattraktion i sitt hemland Kanada.)
Handlingen följer en tämligen rak linje: Fifi sätter Pluto att vakta deras fem valpar medan hon jagar efter charkhandlarens korvar. Det hela går naturligtvis inte särskilt bra, och når sin kulmen när Pluto oavsiktligt blir full på hembränd whisky. Animationen är snygg, men i sin helhet känns filmen rätt mycket som standard för tiden.
Hembränd whisky och renoveringsprojekt är ingen bra kombination.
Men nu blir det lite mer spännande. Jag har en enda kortfilm på 35mm-film, och det är den här. Kanten på filmremsan säger ”Technicolor Nitrate”, vilket betyder dels att den är tillverkad före 1952, dels att den inte ska tas med på solsemestern. Och det första vi ser i bild är:
Ett helt unikt Pluto-huvud. Vadå unikt, tänker du som kan dina Disneyförtexter utan och innan. Det ser väl ut som i originalversionen av Pluto’s Playmate? Nej, titta närmare på ögonen:
Ögonen i Pluto’s Quin-Puplets …… och i Pluto’s Playmate (1941), som har de äldsta bevarade Pluto-förtexterna jag känner till (ja, förutom ovanstående då). Finns på den amerikanska VHS-utgåvan From Pluto with Love från 1985 och kan hittas på YouTube.
Exakt när ögonen fick denna något valhänta makeover (när man väl lagt märke till det sticker de svarta linjerna ganska markant ut från resten av huvudet), ja, det vet jag inte. Det gjordes två andra Pluto-filmer mellan de ovan nämnda, och de (Bone Trouble och Pantry Pirate) tycks sedan länge enbart existera med nyare förtexter.
Ytterligare en liten detalj skiljer de båda huvudena åt – en lätt justering och ifyllnad av hakpartiet:
1937 års haka överst.
Under 1942 rätades huvudet sedan upp, och i fyra år framåt inleddes varje ny Pluto-film så här:
Från T-Bone for Two (1942), den enda film med originalförtexter på dvd:n Walt Disney Treasures: The Complete Pluto Vol. 1.
Trots ingreppen verkade man på studion inte helt nöjda. Och ja, det är lite svårt att sätta fingret på det, men jag har alltid tyckt att det här huvudet ser lite underligt ut. Nåväl, oavsett anledning gjorde man 1946 eller 1947 om designen totalt:
Plutos nya huvud från Pluto’s Housewarming (1947), det äldsta bevarade exemplet jag känner till (bytet kan även ha skett i The Purloined Pup [1946]).Senare gjordes en ny version även av detta huvud, när en mindre variant behövdes för t.ex. tv-visningar och 16mm-produktion, där bilden ofta blev beskuren:
Huvudets sista inkarnation är nästan identisk med 1946/47 års version, men titta t.ex. på hårstråna ovanför munnen och hakans möte med underläppen.
Därmed är vi framme vid dagens Buena Vista-version av Pluto’s Quin-Puplets, där för- och eftertexter ser ut så här:
Pluto’s Quin-Puplets är den enda (idag kända) film där huvudpersonen benämns ”Pluto the Pup” i förtexterna.
Men originalet då? Jo, eftersom det inte verkar finnas något företag i Sverige som sysslar med digitalisering av nitratfilm, fotograferade jag av ett antal rutor i början och slutet av filmremsan med hjälp av lupp och ljusbord. På så vis kunde jag sedan sätta ihop denna rekonstruktion:
Huvudet som vi tittat på ovan är det mest unika med de här RKO-förtexterna. ”Pluto the Pup”-loggan som följer därpå är nästan identisk med den nya versionen – men jag gissar att det var dess mindre variant i eftertexten man utgick från vid uppdateringen, eftersom bokstäverna matchar ännu bättre där. Titelbilden är exakt densamma, helt enkelt eftersom de nya förtexterna slutar med en skarvning mot den.
Och där slutar min lilla utläggning om Plutos olika huvuden. Jag tänker att det här är nog den typ av nörderi som gör sig allra bäst i just bloggform – superintressant för ett fåtal människor (åtminstone för mig själv) och totalt obegripligt för de flesta andra.
Huvudets evolution i originalreleaserna 1937–1951.
För nästan exakt 80 år sedan släpptes den här Oscarsbelönade kortfilmen. The Old Mill var eldprovet för Disneys specialbyggda, tre och en halv meter höga flerplanskamera, som strax därefter skulle ge Snövit och de sju dvärgarna mer djup och realism än någon annan tecknad film ditintills.
Storyn i The Old Mill är enklast tänkbara. Den övergivna väderkvarnen, där fåglar, möss och fladdermöss bosatt sig, får liv igen under en ovädersnatt. Och det är allt som behövs. Den alltigenom perfekta animationen, effekterna, klippningen, soundtracket, och inte minst flerplanspanoreringarna i höjd- och djupled, bildar tillsammans åtta hänförande och närmast hypnotiska minuter filmkonst. Som år 2017 fortfarande imponerar.
Jag visade nyligen The Old Mill för en publik bestående av en femåring och två treåringar, som följde handlingen med oväntad fascination (de har varsin Ipad och är inte direkt svältfödda på barnunderhållning). Genast efteråt ville se den igen. Och igen. Och igen.
Efter premiären den 5 november 1937 har The Old Mill släppts på nytt flera gånger – och fått nya förtexter vid åtminstone två tillfällen. Så här ser de ut idag:
För- och eftertexterna till The Old Mill som de ser ut idag. Från dvd:n Walt Disney Treasures: Silly Symphonies (2001). ”Fully restored” – tja, så när som på för- och eftertexterna då.
Jag har dock en 16mm-kopia av filmen, komplett med de ursprungliga för- och eftertexterna. Filmremsan saknar märkningar, men jag gissar att kopian härrör från 60-talet eller tidigt 70-tal.
The Old Mill var den första Silly Symphony distribuerad av RKO Radio Pictures, men det finns inga direkta överraskningar här. Silly Symphony-titeln har samma utseende och layout som följande års Moth and the Flame och Wynken, Blynken & Nod. Titelbilden är densamma som i dagens version. Men jag tycker ändå att det är trevligt att se en av animationshistoriens milstolpar så som den var tänkt från början:
