Kategori: 16mm

Nu i november är det 70 år sedan Kalle Anka för första gången sammanfördes med Piff och Puff, i kortfilmen som kort och gott hette Chip an’ Dale.

Regissören Jack Hannah hade kommit med idén, och det skulle visa sig att han hittat en ytterst framgångsrik kombination. I flera år kom ekorrarna att bli Kalles oftast använda motståndare på bio.

Redan innan Chip an’ Dale, som alltså hade premiär 1947, hade ekorrbröderna varit med i två filmer med Pluto, Private Pluto (1943) och Squatter’s Rights (1946) – men Kalle Anka var förstås deras perfekta antagonist. Från att tidigare ha varit identiska tvillingar får de i Chip an’ Dale dessutom varsin personlighet och en del särskiljande anletsdrag.

Chip an’ Dale fick en Oscarsnominering 1947, men har aldrig varit någon av mina favoriter. Tempot är rätt slött, storyn känns rutinmässig och produktionen som helhet nästan lite lågbudget. Väsentligt bättre blev det i uppföljaren Three for Breakfast (1948), där Piff och Puffs personligheter och möjligheter utforskas och utvecklas rejält, och där berättelsen är full av detaljer och finesser som bildade ramverk för många följande episoder.

Chip an’ Dale, ursprungligen distribuerad av RKO Radio Pictures, fick sina för- och eftertexter utbytta när filmen senare nysläpptes av Buena Vista. Bara titelbilden behölls från originalet:

På senare år har Disney försökt återställa många av de förtexter som gått förlorade genom årtionden av nyreleaser. En god tanke, förstås. Problemet är bara Disney själva inte längre har kvar originalen, varken som negativ eller kopior. Alltså måste förtexterna återskapas på något sätt.

Tyvärr sker detta oftast med minimal ansträngning. Man lånar huvud och logotypbild (”A Walt Disney Donald Duck” etc) från någon helt annan film som har kvar sina originalförtexter, och tar sedan återstående del/delar från nyreleasen.

Det innebär att de ”restaurerade” förtexterna i många fall innehåller helt knasiga årtal, felaktigt eller inget MPAA-nummer – och credits från nysläppet. Rörigt? Ja, och utseendemässigt rätt skevt för den som har lite koll på hur det egentligen borde se ut.

Den version av Chip an’ Dale som finns på Kalle Ankas julfavoriter (dvd och Blu-ray) från 2012 är ett bra exempel på hur det kan se ut efter en nutida restaurering:

Jag har dock originalversionen av Chip an’ Dale på 16mm, en Technicolor-print med blå kant (och därför gjord före 1952). Det betyder att vi nu kan göra några intressanta jämförelser (ja, om man nu tycker sånt här är intressant överhuvudtaget, jag gör det i alla fall):

Hm. Blev då inget rätt i restaureringen? Jo, Kalles huvud är den rätta, gamla varianten och titelbilden är original (fast det var den ju även i Buena Vista-releasen).

Nåväl. Här är hela de ursprungliga för- och eftertexterna, som det såg ut när biopubliken fick uppleva det allra första mötet mellan anka och ekorrar den 28 november 1947:

Vi dröjer oss kvar i november 1937 ett litet tag. Några veckor efter att The Old Mill haft premiär släppte Disney en annan kortfilm, förvisso inte lika påkostad eller konstnärligt imponerande, men ändå betydelsefull: Pluto’s Quin-Puplets.

Pluto’s Quin-Puplets var starten på Plutos egen filmserie, som kom att bestå av 42 ytterligare kortfilmer innan den lades ner 1951. (Storyn inspirerades troligtvis av ”the Dionne quintuplets”, födda 1934 och världens första femlingar att överleva spädbarnsåldern. Vid tiden för kortfilmens tillkomst hade de blivit en turistattraktion i sitt hemland Kanada.)

Handlingen följer en tämligen rak linje: Fifi sätter Pluto att vakta deras fem valpar medan hon jagar efter charkhandlarens korvar. Det hela går naturligtvis inte särskilt bra, och når sin kulmen när Pluto oavsiktligt blir full på hembränd whisky. Animationen är snygg, men i sin helhet känns filmen rätt mycket som standard för tiden.

Men nu blir det lite mer spännande. Jag har en enda kortfilm på 35mm-film, och det är den här. Kanten på filmremsan säger ”Technicolor Nitrate”, vilket betyder dels att den är tillverkad före 1952, dels att den inte ska tas med på solsemestern. Och det första vi ser i bild är:

Ett helt unikt Pluto-huvud. Vadå unikt, tänker du som kan dina Disneyförtexter utan och innan. Det ser väl ut som i originalversionen av Pluto’s Playmate? Nej, titta närmare på ögonen:

Exakt när ögonen fick denna något valhänta makeover (när man väl lagt märke till det sticker de svarta linjerna ganska markant ut från resten av huvudet), ja, det vet jag inte. Det gjordes två andra Pluto-filmer mellan de ovan nämnda, och de (Bone Trouble och Pantry Pirate) tycks sedan länge enbart existera med nyare förtexter.

Ytterligare en liten detalj skiljer de båda huvudena åt – en lätt justering och ifyllnad av hakpartiet:

Under 1942 rätades huvudet sedan upp, och i fyra år framåt inleddes varje ny Pluto-film så här:

Trots ingreppen verkade man på studion inte helt nöjda. Och ja, det är lite svårt att sätta fingret på det, men jag har alltid tyckt att det här huvudet ser lite underligt ut. Nåväl, oavsett anledning gjorde man 1946 eller 1947 om designen totalt:

Senare gjordes en ny version även av detta huvud, när en mindre variant behövdes för t.ex. tv-visningar och 16mm-produktion, där bilden ofta blev beskuren:

Därmed är vi framme vid dagens Buena Vista-version av Pluto’s Quin-Puplets, där för- och eftertexter ser ut så här:

Men originalet då? Jo, eftersom det inte verkar finnas något företag i Sverige som sysslar med digitalisering av nitratfilm, fotograferade jag av ett antal rutor i början och slutet av filmremsan med hjälp av lupp och ljusbord. På så vis kunde jag sedan sätta ihop denna rekonstruktion:

https://www.youtube.com/watch?v=y9-hWTNlzfs

Huvudet som vi tittat på ovan är det mest unika med de här RKO-förtexterna. ”Pluto the Pup”-loggan som följer därpå är nästan identisk med den nya versionen – men jag gissar att det var dess mindre variant i eftertexten man utgick från vid uppdateringen, eftersom bokstäverna matchar ännu bättre där. Titelbilden är exakt densamma, helt enkelt eftersom de nya förtexterna slutar med en skarvning mot den.

Och där slutar min lilla utläggning om Plutos olika huvuden. Jag tänker att det här är nog den typ av nörderi som gör sig allra bäst i just bloggform – superintressant för ett fåtal människor (åtminstone för mig själv) och totalt obegripligt för de flesta andra.

För nästan exakt 80 år sedan släpptes den här Oscarsbelönade kortfilmen. The Old Mill var eldprovet för Disneys specialbyggda, tre och en halv meter höga flerplanskamera, som strax därefter skulle ge Snövit och de sju dvärgarna mer djup och realism än någon annan tecknad film ditintills.

Storyn i The Old Mill är enklast tänkbara. Den övergivna väderkvarnen, där fåglar, möss och fladdermöss bosatt sig, får liv igen under en ovädersnatt. Och det är allt som behövs. Den alltigenom perfekta animationen, effekterna, klippningen, soundtracket, och inte minst flerplanspanoreringarna i höjd- och djupled, bildar tillsammans åtta hänförande och närmast hypnotiska minuter filmkonst. Som år 2017 fortfarande imponerar.

Jag visade nyligen The Old Mill för en publik bestående av en femåring och två treåringar, som följde handlingen med oväntad fascination (de har varsin Ipad och är inte direkt svältfödda på barnunderhållning). Genast efteråt ville se den igen. Och igen. Och igen.

Efter premiären den 5 november 1937 har The Old Mill släppts på nytt flera gånger – och fått nya förtexter vid åtminstone två tillfällen. Så här ser de ut idag:

Jag har dock en 16mm-kopia av filmen, komplett med de ursprungliga för- och eftertexterna. Filmremsan saknar märkningar, men jag gissar att kopian härrör från 60-talet eller tidigt 70-tal.

The Old Mill var den första Silly Symphony distribuerad av RKO Radio Pictures, men det finns inga direkta överraskningar här. Silly Symphony-titeln har samma utseende och layout som följande års Moth and the Flame och Wynken, Blynken & Nod. Titelbilden är densamma som i dagens version. Men jag tycker ändå att det är trevligt att se en av animationshistoriens milstolpar så som den var tänkt från början:

… även (betydligt mindre) känd under den svenska titeln ”Kalle Anka och häxan”, ska det handla om idag. Nej, inte Barksserien från 1952, utan kortfilmen från samma år som var dess förlaga.

Trick or Treat är en av Disneys evergreens med sin härligt uppsluppna Halloween-stämning och catchy titelsång (även återgiven i serien). Men här ska vi egentligen bara titta på de första 30 sekunderna och de sista 10. Trick or Treat är nämligen ett av de fall där de ursprungliga förtexterna skilde sig avsevärt från den version vi ser idag.

RKO Radio Pictures distribuerade kortfilmen från 1952 fram till 1956, då Disneys eget bolag Buena Vista tog över. Jag gissar att de nya för- och eftertexterna skapades ganska tidigt, eftersom man gjorde sig omaket att filma om alla de unika titelbilderna. Och så här har det sett ut sedan dess:

När förtexterna byttes ut följde man tidens gängse praxis: Man tog fram originalnegativet, klippte bort och kasserade de gamla förtexterna, och skarvade dit de nya. Därmed existerar originalförtexterna inte längre som negativ. Och inte blev det bättre av att Disneyarkivet under sent 80-tal slängde alla gamla kopior av sina filmer. Enbart negativen behölls – utan att man insåg att hundratals kortfilmer hade fått sina förtexter utbytta under decennier av nysläpp.

Som tur är har många originalversioner ändå överlevt. En hel del finns på Disneys vhs-kassetter från 80-talet, där man inte använde negativen utan diverse kopior (ja, innan de slängdes då) för att framställa mastrarna. Andra finns bevarade i 16mm-form hos samlare och arkiv lite varstans i världen.

Min 16mm-kopia av Trick or Treat är en färgbeständig Technicolor-print, troligtvis från 50-talet. Och där ser förtexterna ut så här:

Panoreringarna mellan plank, husvägg och fönster, och den animerade penseln som färdigställer titeln, var oväntade och fascinerande överraskningar för mig. Och jag tycker nog att filmen blev ytterligare lite charmigare på det sättet. Lite tråkigt bara att man inte gjorde någon unik The End-titel.

I förbigående kan nämnas att man på den amerikanska dvd:n The Chronological Donald Vol. 4 gjorde ett halvhjärtat försök att återskapa förtexterna genom att byta ut Buena Vista-loggan mot en RKO-dito. Vilket så klart bara ställde till det ännu mer. Inga Kalle-filmer hade någon logga före huvudet förrän 1954.

Nåväl, glad Halloween – och kom ihåg: ”Better give a treat that’s good to eat / if you wanna keep life serene”.