På 50- och 60-talet hade de italienska Disneytecknarna inga problem med att referera till kärnvapen – eller att låta allehanda vapen, medeltida som moderna, ta plats i serierutorna.
Den skandinaviska redaktionen hade en mer försiktig hållning. De allra ”farligaste” italienska serierna valde man att inte publicera alls – som Paperino e la fine del mondo (Kalle Anka och jordens undergång) från 1961:
Titelbilden till Paperino e la fine del mondo i Topolino 302 från 1961. Serien är skriven och tecknad av Luciano Bottaro.Kalle, Jocke och farbror Joakim är strandsatta på en öde ö, då radion meddelar att ett tredje världskrig brutit ut ”… och kriget har medfört flera atombombsexplosioner: explosionerna har redan utplånat halva världen!””Molnen från de många nukleära explosionerna täcker hela jorden …” ”… Radioaktivitetens utbredning är oerhörd och ofattbar …” Farbror Joakim: ”Jag får aldrig se mina pengar igen!” Kalle: ”Jag får aldrig se Knatte, Fnatte och Tjatte igen!” Radion: ”Världens undergång är nära …” ”Det här är de sista sekunderna i mänsklighetens liv …” (Det visar sig så klart senare att det hela var en teaterpjäs, men det är ganska obehagligt ändå.)
Andra serier klarade sig med lite redigering för att bli redo för de skandinaviska läsarna, som Farbror Joakim tar skydd i Kalle Ankas Pocket nr 2 (1968).
I historiens kanske mest kusliga koincidens mellan ankserie och samtida världspolitiska händelser gavs denna historia ursprungligen ut bara två dagar innan Kubakrisen utbröt i oktober 1962.
Från Topolino 359 (via reprisen i I Grandi Classici Disney 226). Tecknare är även här Bottaro, efter manus av Gian Giacomo Dalmasso. Även för italienska läsare, som vid denna tid hunnit härdas av mer tio års inhemska Disneyserier, måste denna sekvens ha känts en aning magstark när ett verkligt kärnvapenkrig mellan Sovjet och USA tycktes nära förestående. Nyhetsuppläsaren säger: ”Mina damer och herrar, vad ni ser på skärmen är ’svampen’ som skapades då superultramega-bomben ’Gamma’ detonerade …””… kapabel att på 6 minuter, 35 sekunder och 9 hundradelar förgöra minst 7 650 943 ankor!” Nyhetsuppläsaren tillägger att bomben exploderat på en okänd plats, men att tittarna uppmanas hålla sig borta från denna plats.
Och så här ser det ut i vår version:
Alla svampformade explosioner har försvunnit ur tv-rutan, och av bomben som var kapabel att ta livet av 7,6 miljoner ankor har det blivit ett illaluktande dammoln som man kan ”bli sjuk av”.
Kalle Anka & C:o nr 1/1961 bjuder på 6 sidors exposé över världens julfiranden, tecknad av Al Hubbard. Att mixa Disneyfigurer hej vilt var populärt vid den här tiden, och därför har såväl José Carioca som Tingeling och Benjamin Syrsa skickat julkort till Kalle och knattarna.
Men ett kort saknas i vår version – Pinocchios tvåsidiga redogörelse för sitt julfirande i Sverige. Redaktionen tänkte säkert att läsarna antog att ankorna redan var i Sverige, och att det vore underligt om Pinocchio skulle berätta för dem hur vi firar jul. Särskilt när den lilla trädockan hade lite svajig koll på exakt hur våra traditioner brukar se ut.
De två saknade sidorna ser ut enligt nedan. Originalet publicerades i Dell Giant 26 (1959), min skanning är gjord från australiska Giant 414 (1967).
Regler för luciafirande enligt Pinocchio: ljusen i kronan ska vara sju, och Lucia ska den äldsta dottern i familjen vara. Stjärngossar och tärnor behövs inte.Kärvarna är ju ett trivsamt inslag. Men klär vi alltid julgranen först på julaftons morgon? Och i hur många familjer är det pappan som delar ut alla julklapparna – vid middagsbordet?
Så gick det alltså till när Pinocchio firade jul i Sverige 1959. De här två sidorna kunde enkelt lyftas ur vår version, eftersom varje julkort är som ett eget kapitel. Pinocchios kort ska vara näst sist, före julfirandet i Paris.
Den australiska utgåvan har förresten ett ganska trevligt omslag. Det får avsluta det här inlägget.
Eftersom vi ändå var i Kalle Ankas Pocket nr 1 förra gången, och eftersom jag har originalversionen av den här serien, får den också ett inlägg.
Precis som 99.999 ordböcker är Ett vackert skärp åt farbror Joakim tecknad av Giovan Battista Carpi, det fattas två sidor även här, och det handlar återigen om en hopskarvning av två avsnitt från Topolino. Detta gjordes redan i förlagan till KAP 1 – I Classici di Walt Disney nr 23 från 1966.
Så här börjar det i Kalle Ankas Pocket nr 1 …… men i Topolino 330 (1962) såg det ut så här. En trevlig titelsida med snygg titeltextning, där vi kastas rakt in i handlingen. (Bilden är från repriseringen i I Grandi Classici Disney 245.)De två första rutorna på denna nästföljande sida användes till titeln. Därmed försvann knattarnas tillbakablick – vilket passade bättre med ramberättelsen.
Ramberättelsen i KAP 1 är för övrigt också av Carpi. Eftersom den leda in till ”Ett vackert skärp” finns här en teckning som är nästan exakt densamma som i serien, fast tecknad fyra år senare. Carpi utvecklades en hel del på de åren!
Carpis ”Sovande anka i skottkärra” i 1962 respektive 1966 års tappning.
Den andra försvunna sidan då? Jo, det är andra avsnittets förstasida – så gott som standard att avlägsna när två avsnitt blir ett i pocketarna. Så här ser den ut:
Från Topolino 331, via I Grandi Classici 245.
Sedan fattas även första rutan på följande sida:
Originalversionen …… och vår svenska publicering.
Det var allt. Inga större förluster här, med andra ord. Framöver kommer vi titta på pocketserier som råkade betydligt värre ut på vägen till våra svenska tidningsställ.
De första sju numren av Kalle Ankas Pocket följer i stort sett sina italienska förlagor från samlingsserien I Classici di Walt Disney. När något är bortklippt eller omtecknat är det med andra ord gjort redan hos redaktionen på Mondadori.
Den vanligaste anledningen till att något har ändrats är de många fall då man skarvat ihop en serie på två avsnitt i Topolino till en sammanhängande historia. Då har ofta en sida resumé från del 2 tagits bort, eller så har man låtit någon (oftast Guiseppe Perego) teckna några nya rutor som brygga mellan avsnitten.
Hopskarvning medelst kortning har skett i serien Farbror Joakim och hans 99.999 ordböcker (manus av Guido Martina, teckningar av Giovan Battista Carpi) i Kalle Ankas Pocket nr 1. Här säger dock Inducks att det fattas ytterligare en sida. Vi går därmed tillbaka till originalpubliceringen i Topolino 148–149 (1956) och jämför.
Sista rutan på sidan 100 i Kalle Ankas Pocket nr 1. Kalle och knattarna förs till immigrantkontrollen …… och innan ruta 1 på nästföljande sida känns det ju som att det fattas något.
Vad saknas? Jo, först avslöjandet att ankorna i själva verket är vita:
Från Topolino 148. Knattarnas kommentar i översta rutan: ”Åhh! Och så säger de att det är vattenbrist i Afrika!” Ruta 3 här saknas också i vår version.Och sedan fattas allt utom ruta 2 på den här sidan. Jag översätter fritt dialogen i ruta 3–5: Infödingen: ”Hos Carimbaromba anses lögnen vara ett mycket allvarligt brott! Förbered er på det värsta!” Ankorna: ”Kvack! Ni tänker väl inte hugga av oss huvudena!” ”Eller händerna!” ”Eller fötterna!” Infödingen: ”Nej, nej! Vi är civiliserade och hugger varken av huvuden, händer eller fötter!” Kalle: ”Tack gode gud!” Infödingen: ”På lögnare hugger vi bara av tungan!”
Och så här ser första sidan i andra avsnittet ut i original:
Från Topolino 149. Kalle säger på italienska att de är fria amerikanska medborgare, på svenska har det blivit ”fria samhällsmedborgare” (se ovan).
Sedan saknas det inget mer, åtminstone inte vad jag kunnat upptäcka. Jag misstänkte att knattarna i sista rutan var omtecknade i vår pocket (och i I Classici), men rutan ser likadan ut i Topolino:
På typiskt italienskt 50-talsmanér får Kalle sin skuld reglerad enligt kontraktet, till farbror Joakims oförställda belåtenhet. Denna ruta ser likadan ut i KAP 1.
I december stundar ett jubileum som nog ytterst få tänker högtidlighålla: Det är femtio år sedan Kalle Ankas näbb systematiskt började opererades om av redaktionen på Gutenberghus. Det kom framförallt att drabba repriserade Barksserier i Kalle Anka & C:o (och de motsvarande norska och danska utgåvorna så klart) under 1968 och 1969 – men allra först skedde det i Walt Disney’s Serier nr 12, som utkom i december 1967.
En liten försmak av vad som väntade hade dåtida läsare fått redan i juni samma år, då Kalle fick detta ansiktslyft på omslaget till WDS 6/67. Till vänster originalet från WDS 7/54. (Själva serien, Kalle Anka lever lägerliv, lämnades dock orörd.)
Jul i Pengalösa, ett av Carl Barks främsta verk, inleder WDS 12/67. Här är serien dock kortad hela 9 sidor, bland annat för att utelämna alla bilder av den sociala misären i Pengalösa.
Utsvultna barn i Pengalösa: Helt okej att visa 1954, bortklippt 1967.
För att få ihop till 32 sidor inlaga behövdes därmed en backup-story. Valet föll på 1o-sidorsserien från KA 1/54 (senare kallad Aldrig mer bli häftig eller arg), som i sin tur fick kortas en sida för att sidantalet skulle stämma.
Vad som var mest påfallande med den här allra första svenska repriseringen av en klassisk, tiosidig Barkshistoria var dock utseendet på Kalles näbb. I merparten av rutorna hade dess spets fått ett helt nytt utseende:
Näbbcensuren börjar redan i seriens första ruta. Här har även halsarna på ankparet förkortats genom att deras kragar höjts. Överst originalet från KA 1/54.Fyra rutor originalnäbbar från KA 1/54 …… och 1967 års version.
Något som är lite underligt är att de minst lika långa näbbarna i numrets huvudserie lämnades orörda:
Efter WDS 12/67 följde sedan två år av liknande ingrepp i Kalle Anka & C:o. Jag tror aldrig att jag har fått någon fullständig förklaring till varför det här gjordes – och då har jag ändå 25 års läsande av ankistisk facklitteratur att stödja mig mot. Den gängse uppfattningen är, såvitt jag vet, att redaktionen ville att Kalle även i repriserna skulle se ut som i de samtida serierna.
Det var så klart ett helknasigt tilltag, och resultatet blev en lång rad repriser där Kalle och de andra vuxna ankorna inte ser riktigt kloka ut. De äldsta serierna var dessutom ofta kalkerade – kanske för att man inte längre hade kvar originalen, utan fick återskapa dem från tryckta tidningar. Och då kunde det se ut som i KA 10/68 och 44/69, för att nämna två av de värsta exemplen:
Farbror Joakim (eller ja, farbror Rike Per) presenteras för de svenska läsarna i Kalle Anka på rävjakt i KA 3/49 (överst). Reprisen i KA 10/68 är både kalkerad och näbbkortad.Inte heller Alexander Lukas går säker för tippexet. Överst originalversionen av Bland falska björnar och äkta från KA 7/50. I 1969 års repris verkar Kalle för övrigt inte känna igen sin kusin (antagligen för att denne ändrat utseende så dramatiskt).
Med seriernas andra omtryckning i albumserien Kalle Ankas Bästisar ordnade det mesta upp sig. Men historierna Skryter bäst som skryter sist, Ett ekonomiskt eko och En tusensköna till den sköna behöll sina näbbkortningar även här (alla tre finns i KAB nr 3 från 1975).
Långnäbbad kusin gör entré i Walt Disney’s Comics & Stories 88 (jag äger tyvärr inte KA 1/50 med den svenska originalpubliceringen). Till höger reprisen i KA 8/69.Ett ekonomiskt eko i KA 9/50 och i KA 36/69.En tusensköna till den sköna i KA 4/51 och i KA 32/69.
De återtrycktes sedan i samma form i Kalle Anka & C:o under 1985–87, och det kom att dröja ända till utgivningen av Carl Barks samlade verk innan de två sistnämnda åter fanns på svenska i oförvanskad form.
Näbbkortningen var en del av ett hos redaktionen nytt förhållningssätt gentemot materialet till tidningarna, något som börjar märkas under just 1967. Ditintills hade man sedan starten 1948 publicerat serierna i enlighet med originalen; ingrepp som att ändra i teckningar eller att plocka bort vissa sekvenser skedde nästan enbart när det var absolut nödvändigt.
Men under 1967–68 blir klippen och ändringarna fler. Och från andra halvan av 1969 och ungefär tio år framåt tycks inga amerikanska eller italienska serier gå säkra för saxen och tippexet.
I redaktionens iver att skapa enhetlighet mellan serierna ingick inte bara näbbändringar, utan då och då även omteckning av Stora Stygga Vargens nos (ovan) samt Mimmis och Klarabellas läppar. Vargarna är från italienska Albi di Topolino 1323 resp. KA 16/70; mössen från WDS 5/55 resp. WDS 11/70.
Genom redaktionens ingrepp blev många serier under den här tiden avsevärt sämre än vad de var från början – och stundtals ganska underliga, både utseende- och storymässigt. Jag tänker återkomma med närmare examinationer av några av dem som hade förtjänat ett bättre öde.
