Var det populärt i 40-talets USA att klä ut sina barn/brorsöner till renar och låta dem dra tomtesläden? Jag vet inte, men hela tre ankomslag från 1943–49 tycks peka på det.
Först ut: Walt Disney’s Comics and Stories nr 39 från 1943:
Den här teckningen har tryckts i Sverige vid åtminstone två tillfällen, båda gångerna som omslag till Kalle Ankas julbok (1989 och 2005). Tecknaren är inte känd, men Inducks föreslår Dan Noonan.
40-talets omslagsmästare Walt Kelly fortsätter sedan i samma (släd)spår med denna teckning till WDC 76 från 1947:
Det här är kanske det oftast publicerade julomslaget i Sverige. I sin originalversion pryder det framsidan på KA 12/49 och sidan 3 i Kalle Ankas julbok 2005. I lätt förvanskat skick återfinns det på KA 49/69 och Walt Disney’s Klassiker 6/81.
Två år senare, till Christmas Parade nr 1 (innehållandes Barks odödliga Brevet till jultomten) återanvänder Kelly samma grundidé, men scenen utspelar sig nu ett par sekunder innan olyckan:
Norska ankläsare fick det här fina omslaget (minus stjärn- och snöflingemönstret) år 1958, här i Sverige har det såvitt jag vet aldrig publicerats.
Därefter hade de amerikanska tecknarna antingen tömt sitt skämtförråd vad gällde ankor som renar, eller så hade själva trenden (om den nu fanns på riktigt) hunnit mattas av vid det laget.
Vi avslutar med ett omslag av Carl Barks, som gjorde en egen variant på temat – till en annan högtid – några år senare:
Omslag till WDC 135 från 1952. Ej publicerat i Sverige, förutom i Carl Barks samlade verk. Huruvida det var vanligt vid denna tid att klä ut barn till kalkoner och driva jakt på dem inför publik har jag lika lite koll på.
Kalle Anka & C:o nr 1/1961 bjuder på 6 sidors exposé över världens julfiranden, tecknad av Al Hubbard. Att mixa Disneyfigurer hej vilt var populärt vid den här tiden, och därför har såväl José Carioca som Tingeling och Benjamin Syrsa skickat julkort till Kalle och knattarna.
Men ett kort saknas i vår version – Pinocchios tvåsidiga redogörelse för sitt julfirande i Sverige. Redaktionen tänkte säkert att läsarna antog att ankorna redan var i Sverige, och att det vore underligt om Pinocchio skulle berätta för dem hur vi firar jul. Särskilt när den lilla trädockan hade lite svajig koll på exakt hur våra traditioner brukar se ut.
De två saknade sidorna ser ut enligt nedan. Originalet publicerades i Dell Giant 26 (1959), min skanning är gjord från australiska Giant 414 (1967).
Regler för luciafirande enligt Pinocchio: ljusen i kronan ska vara sju, och Lucia ska den äldsta dottern i familjen vara. Stjärngossar och tärnor behövs inte.Kärvarna är ju ett trivsamt inslag. Men klär vi alltid julgranen först på julaftons morgon? Och i hur många familjer är det pappan som delar ut alla julklapparna – vid middagsbordet?
Så gick det alltså till när Pinocchio firade jul i Sverige 1959. De här två sidorna kunde enkelt lyftas ur vår version, eftersom varje julkort är som ett eget kapitel. Pinocchios kort ska vara näst sist, före julfirandet i Paris.
Den australiska utgåvan har förresten ett ganska trevligt omslag. Det får avsluta det här inlägget.
Nyupplagan från 1991 var mitt första möte med Kalle Ankas Pocket nr 1 (som gavs ut första gången 1968). Då var jag elva år, hade läst pocketar i åtminstone fyra år, och letat efter förstanumret varhelst begagnade serietidningar fanns att tillgå.
Och så en dag dök den bara upp på den lokala bensinmacken:
Kalle Ankas Pocket nr 1, först utgiven i juni 1968.
Redan innan jag fått av skyddsplasten (som alla pocketar var packade i dåförtiden), hade jag läst texten under titeln:
Jag tyckte det var fint att den där lilla texten fått följa med från 1968 års original. En ren reklamformulering, tänkte jag, som skulle locka läsare till denna nya publikation som hade mindre format, avsevärt fler sidor än någon annan Disneyutgåva dittills i Sverige – och serier som inte liknade de i den vanliga veckotidningen.
Men efter att på senare år återvänt till de tidigaste numren av Kalle Ankas Pocket och, inte minst med hjälp av Inducks, upptäckt hur otroligt mycket som klippts, censurerats och skrivits om jämfört med de italienska originalen, är jag rätt säker på att förhållandet är det omvända. Det är en varningstext.
”Tuffare än vanligt” – det vill säga: det här är inte den farbror Joakim du känner. Om du har svårt att fördra hans allmänna otrevlighet och orättvisa behandling av brorsöner och anställda i Kalle Anka & C:o, ja, då ska du nog inte läsa den här pocketen.
Från ”Farbror Joakim och hans 99.999 ordböcker”. Kalle får alltså 50 kronor för att hitta ett fel i en av titelns ordböcker (värt tusen kronor); något som kommer att ta honom 479 år. Manus av Guido Martina, teckningar av Giovan Battista Carpi.
Och så begreppet ”pang-pocket” där i mitten. Vad som verkar vara en tidstypisk reklamslogan är i själva verket en hint om den stora mängden vapen och våld som förekommer. Inte bara i nummer ett förstås, utan i de flesta äldre italienska serier.
Tre scener ur ”Farbror Joakim och guldfrossarna från världsrymden”. Manus av Osvaldo Pavese, teckningar av Giulio Chierchini.
Allmänheten var därmed varnad: De italienska Disneykreatörerna var på fri fot i Sverige. Och med undantag av några få ingrepp klarade sig faktiskt de första åtta utgåvorna av Kalle Ankas Pocket nästan helt undan saxen. Från och med nummer 9 blir det annorlunda – och det ska titta vi närmare på någon dag snart.
Finns det något serietidningsomslag som svenskar i allmänhet känner igen, så är det nog med stor sannolikhet det här:
Det ikoniska omslaget.
Kalle Anka & C:o nr 1, från september 1948. Jag äger själv inget exemplar (bilden har jag lånat från en auktionssajt), men omslaget blev jag nära förtrogen med redan i späda anksamlarår. Dels återtrycktes det som affisch (jag tror den skickades ut till prenumeranter i samband med 40-årsjubileet), och dels fick jag tidigt tag i 1983 års faksimilutgåva. Efter att jag satt upp affischen i mitt rum studerade jag den ofta och ingående.
Knattarna skapade de första frågetecknen. Varför tycktes de diskutera med varandra? Hade det med farbror Kalles självsäkra pekande på sitt eget namn att göra? Eller var det rentav tidningen i sig, alldeles ny och oprövad på marknaden, som de hade delade meningar om? Svårt att säga. Jag undrade också varför de inte hade sina mössor på sig, när Kalle hade det, och vad som egentligen hade hänt med högra knattens vänsterfot. Att de var oproportionerligt små i relation till Kalle tror jag däremot inte störde mig, jag tänkte nog bara att de stod väldigt långt bak i bild.
Vad gäller Kalle funderade jag lite över den underligt prickiga flugan. Redan tidigare hade jag dock – genom att närstudera serierutor – fått lite grepp om hur fyrfärgstryck fungerar. Därför insåg jag att prickarna i själva verket var rasterpunkter, även om jag inte visste att det hette så. Och eftersom de var så enorma, måste det betyda att Kalle var rejält förstorad och hämtad från något annat sammanhang. Och det betydde ju så klart att knattarna också var det.
Längre än så kom jag inte som åtta-nioåring. Några år senare utkom Kalle Ankas guldbok nr 9, och där läste jag för första gången serien ”Telegrambuden”, varifrån knattarna hämtats till omslaget. En inomhusscen – vilket så klart förklarar avsaknaden av mössor – där trillingarna gör en snabb överläggning och kommer fram till att de likt sin farbror ska söka jobb som telegrambud:
Knattarna i ”Telegrambuden” från Walt Disney’s Comics and Stories nr 90 (1947).
Omslags-Kalles härkomst förblev för mig okänd ända tills den första årgångsboken gavs ut år 1998. I det informativa förordet läste jag med stor behållning om hur Disneyserierna kommit till Skandinavien – och hur förstasidan fogats ihop av redaktionen på danska Gutenberghus (nuvarande Egmont). Kalle var hämtad från en dagstidningsstripp från 1943 av Al Taliaferro, och bredvid texten återgavs den aktuella rutan så som den såg ut i Walt Disney’s Comics and Stories (WDC) nr 48:
Kalle i dagsstrippen den 2 februari 1944, här i färglagd version från WDC 48.
Därmed såg jag alla omslagets mysterier som lösta: Knattarna kom från WDC 90, Kalle var förstorad från en gammal dagsstripp och så hade Gutenberghus anlitat någon lokal förmåga som fått snida ihop Kalle Anka-logotypen samtidigt som han/hon även gjorde den danska loggan. Både Kalle och Knattarna på omslaget är ganska uppenbart kalkerade, säkert för att linjerna blev oskarpa vid förstoringen. Jag utgick från att Kalle i samband med detta gick från sittande till stående genom att teckna om ben och fötter. Case closed. Eller?
Många år senare fick jag för mig att införskaffa ett antal nummer av WDC från 40-talet. Mest för Walt Kellys vackra omslagsteckningar och för att läsa Barks i ursprungstryck, men de nötta tidningarna bjöd även på en del överraskningar. Som i det nedre högra hörnet på baksidan av WDC 76 från 1947, där jag upptäckte en ytterst välbekant gestalt …
Baksidan på WDC 76 (1947).
Jag tittade närmare, skannade den så högupplöst jag kunde, tittade ännu närmare, och jag förstod nästan meddetsamma att det här var den faktiska förlagan till Kalle på vårt ikoniska omslag. Jag tänker att Gutenberghus fick ett rejält paket med tryckoriginal från amerikanska förlaget Western Publishing inför uppstarten i Skandinavien, och att den lilla teckningen följde med där.
I närbild och med all färg bortdragen är det lätt att se att det här är vår omslags-Kalle, med sina lite hafsigt förlängda ben och den rastrerade flugan.
Och nu kan vi länka ihop hela kedjan fram till nr 1/48. Först har vi Taliaferros originalstripp, där fluga och mössa fick sina raster:
Under en period gjordes varje dagsstripp i två olika höjder. Den högre varianten av den här strippen, där Kalles fötter finns med, användes till WDC 48 (se ovan). När man gjorde Kalle till baksidan av WDC 76 tror jag att man utgick från den lägre varianten vi ser här, eftersom benens förlängning börjar precis där copyrighttexten ligger.
Och sedan fortsatte det typ så här:
Taliaferro 1943, WDC 76 och längst till höger Gutenberghus kalkering.
Vem det nu än var på Gutenberghus som förstorade och kalkerade teckningen så visste han/hon att Kalles jacka skulle vara blå, inte svart, på omslaget. Svarta fält eliminerades således (med undantag av fältet längst ner framtill på jackan). Flugans utseende var inte lika självklart, eftersom den blev prickig enligt rastermönstret och dessutom lite allmänt tufsig.
Så till omslagets värsta slarvfel. Titta på Kalles vänstra arm. Vad har hänt egentligen? Har någon dragit hans axel (rejält) ur led? Eller växer hans arm, med sin underliga krökning, ut från hans mage? Nej. Det är återigen vår danske (?) tecknare som, säkert utan större tankemöda, gissat sig fram:
De röda streckade linjerna till höger visar var tuschlinjerna borde dragits. Till höger en snabb rekonstruktion av hur det borde och kunde sett ut.
Och här slänger jag även in en jämförelse av knattarna i original och i kalkerad version:
Originalet överst. Bildrutans underkant klipper av fyra fötter. Tre av dem ”lagades” hjälpligt till omslaget, men den längst till höger lämnades utan åtgärd. (Bakdelen av densamma skyms av Kalles fot på omslaget.)
Där kan vi egentligen avsluta utredningen om Sveriges mest klassiska serietidningsomslag. Som kuriosa kan dock nämnas att Kalle-teckningen oväntat återanvändes 22 år senare, i Kalle Anka & C:o nr 50/70:
Sidan 34 i KA 50/70. Vem Inge Lantz är/var vet jag inte. Han nämns inte i övrig text på sidan.
Varför? En gissning är att man ville ha en symbol för tidningen utöver logotypen, för att matcha de två skidorganisationerna bredvid. Det är trevligt att tänka sig att någon på redaktionen i det läget mindes den gamla teckningen och tyckte att den var ett självklart val, trots att den då (mig veterligen) inte synts till i tryck sedan 1948, och trots att det här var många år innan första numret fick sin heliga graal-status och blev ett eftertraktat investeringsobjekt.
Sedan använde man glatt teckningen ytterligare fem gånger under början av 1971, som vinjett till ”Kalle Ankas djurvänner”:
Baksidan på KA 5/71.
Så. Nu tror jag ämnet är så gott som uttömt, åtminstone för stunden. Någon gång ska jag dock försöka utreda hur logotypen skapades – och kanske hitta en förklaring till att dess typografi liknar en annan svensk klassiker så mycket …
