Nyupplagan från 1991 var mitt första möte med Kalle Ankas Pocket nr 1 (som gavs ut första gången 1968). Då var jag elva år, hade läst pocketar i åtminstone fyra år, och letat efter förstanumret varhelst begagnade serietidningar fanns att tillgå.
Och så en dag dök den bara upp på den lokala bensinmacken:
Kalle Ankas Pocket nr 1, först utgiven i juni 1968.
Redan innan jag fått av skyddsplasten (som alla pocketar var packade i dåförtiden), hade jag läst texten under titeln:
Jag tyckte det var fint att den där lilla texten fått följa med från 1968 års original. En ren reklamformulering, tänkte jag, som skulle locka läsare till denna nya publikation som hade mindre format, avsevärt fler sidor än någon annan Disneyutgåva dittills i Sverige – och serier som inte liknade de i den vanliga veckotidningen.
Men efter att på senare år återvänt till de tidigaste numren av Kalle Ankas Pocket och, inte minst med hjälp av Inducks, upptäckt hur otroligt mycket som klippts, censurerats och skrivits om jämfört med de italienska originalen, är jag rätt säker på att förhållandet är det omvända. Det är en varningstext.
”Tuffare än vanligt” – det vill säga: det här är inte den farbror Joakim du känner. Om du har svårt att fördra hans allmänna otrevlighet och orättvisa behandling av brorsöner och anställda i Kalle Anka & C:o, ja, då ska du nog inte läsa den här pocketen.
Från ”Farbror Joakim och hans 99.999 ordböcker”. Kalle får alltså 50 kronor för att hitta ett fel i en av titelns ordböcker (värt tusen kronor); något som kommer att ta honom 479 år. Manus av Guido Martina, teckningar av Giovan Battista Carpi.
Och så begreppet ”pang-pocket” där i mitten. Vad som verkar vara en tidstypisk reklamslogan är i själva verket en hint om den stora mängden vapen och våld som förekommer. Inte bara i nummer ett förstås, utan i de flesta äldre italienska serier.
Tre scener ur ”Farbror Joakim och guldfrossarna från världsrymden”. Manus av Osvaldo Pavese, teckningar av Giulio Chierchini.
Allmänheten var därmed varnad: De italienska Disneykreatörerna var på fri fot i Sverige. Och med undantag av några få ingrepp klarade sig faktiskt de första åtta utgåvorna av Kalle Ankas Pocket nästan helt undan saxen. Från och med nummer 9 blir det annorlunda – och det ska titta vi närmare på någon dag snart.
… även (betydligt mindre) känd under den svenska titeln ”Kalle Anka och häxan”, ska det handla om idag. Nej, inte Barksserien från 1952, utan kortfilmen från samma år som var dess förlaga.
Trick or Treat är en av Disneys evergreens med sin härligt uppsluppna Halloween-stämning och catchy titelsång (även återgiven i serien). Men här ska vi egentligen bara titta på de första 30 sekunderna och de sista 10. Trick or Treat är nämligen ett av de fall där de ursprungliga förtexterna skilde sig avsevärt från den version vi ser idag.
RKO Radio Pictures distribuerade kortfilmen från 1952 fram till 1956, då Disneys eget bolag Buena Vista tog över. Jag gissar att de nya för- och eftertexterna skapades ganska tidigt, eftersom man gjorde sig omaket att filma om alla de unika titelbilderna. Och så här har det sett ut sedan dess:
Trick or Treats för- och eftertexter i nuvarande version. Buena Vista-loggan först och avsaknaden av distributör under Donald Duck-loggan är två säkra tecken på att förtexterna inte är original, här liksom i de flesta andra fall. Mellan bilderna 2 till 5 sker vanliga övertoningar.
När förtexterna byttes ut följde man tidens gängse praxis: Man tog fram originalnegativet, klippte bort och kasserade de gamla förtexterna, och skarvade dit de nya. Därmed existerar originalförtexterna inte längre som negativ. Och inte blev det bättre av att Disneyarkivet under sent 80-tal slängde alla gamla kopior av sina filmer. Enbart negativen behölls – utan att man insåg att hundratals kortfilmer hade fått sina förtexter utbytta under decennier av nysläpp.
Som tur är har många originalversioner ändå överlevt. En hel del finns på Disneys vhs-kassetter från 80-talet, där man inte använde negativen utan diverse kopior (ja, innan de slängdes då) för att framställa mastrarna. Andra finns bevarade i 16mm-form hos samlare och arkiv lite varstans i världen.
Min 16mm-kopia av Trick or Treat är en färgbeständig Technicolor-print, troligtvis från 50-talet. Och där ser förtexterna ut så här:
Panoreringarna mellan plank, husvägg och fönster, och den animerade penseln som färdigställer titeln, var oväntade och fascinerande överraskningar för mig. Och jag tycker nog att filmen blev ytterligare lite charmigare på det sättet. Lite tråkigt bara att man inte gjorde någon unik The End-titel.
I förbigående kan nämnas att man på den amerikanska dvd:n The Chronological Donald Vol. 4 gjorde ett halvhjärtat försök att återskapa förtexterna genom att byta ut Buena Vista-loggan mot en RKO-dito. Vilket så klart bara ställde till det ännu mer. Inga Kalle-filmer hade någon logga före huvudet förrän 1954.
Nåväl, glad Halloween – och kom ihåg: ”Better give a treat that’s good to eat / if you wanna keep life serene”.
Finns det något serietidningsomslag som svenskar i allmänhet känner igen, så är det nog med stor sannolikhet det här:
Det ikoniska omslaget.
Kalle Anka & C:o nr 1, från september 1948. Jag äger själv inget exemplar (bilden har jag lånat från en auktionssajt), men omslaget blev jag nära förtrogen med redan i späda anksamlarår. Dels återtrycktes det som affisch (jag tror den skickades ut till prenumeranter i samband med 40-årsjubileet), och dels fick jag tidigt tag i 1983 års faksimilutgåva. Efter att jag satt upp affischen i mitt rum studerade jag den ofta och ingående.
Knattarna skapade de första frågetecknen. Varför tycktes de diskutera med varandra? Hade det med farbror Kalles självsäkra pekande på sitt eget namn att göra? Eller var det rentav tidningen i sig, alldeles ny och oprövad på marknaden, som de hade delade meningar om? Svårt att säga. Jag undrade också varför de inte hade sina mössor på sig, när Kalle hade det, och vad som egentligen hade hänt med högra knattens vänsterfot. Att de var oproportionerligt små i relation till Kalle tror jag däremot inte störde mig, jag tänkte nog bara att de stod väldigt långt bak i bild.
Vad gäller Kalle funderade jag lite över den underligt prickiga flugan. Redan tidigare hade jag dock – genom att närstudera serierutor – fått lite grepp om hur fyrfärgstryck fungerar. Därför insåg jag att prickarna i själva verket var rasterpunkter, även om jag inte visste att det hette så. Och eftersom de var så enorma, måste det betyda att Kalle var rejält förstorad och hämtad från något annat sammanhang. Och det betydde ju så klart att knattarna också var det.
Längre än så kom jag inte som åtta-nioåring. Några år senare utkom Kalle Ankas guldbok nr 9, och där läste jag för första gången serien ”Telegrambuden”, varifrån knattarna hämtats till omslaget. En inomhusscen – vilket så klart förklarar avsaknaden av mössor – där trillingarna gör en snabb överläggning och kommer fram till att de likt sin farbror ska söka jobb som telegrambud:
Knattarna i ”Telegrambuden” från Walt Disney’s Comics and Stories nr 90 (1947).
Omslags-Kalles härkomst förblev för mig okänd ända tills den första årgångsboken gavs ut år 1998. I det informativa förordet läste jag med stor behållning om hur Disneyserierna kommit till Skandinavien – och hur förstasidan fogats ihop av redaktionen på danska Gutenberghus (nuvarande Egmont). Kalle var hämtad från en dagstidningsstripp från 1943 av Al Taliaferro, och bredvid texten återgavs den aktuella rutan så som den såg ut i Walt Disney’s Comics and Stories (WDC) nr 48:
Kalle i dagsstrippen den 2 februari 1944, här i färglagd version från WDC 48.
Därmed såg jag alla omslagets mysterier som lösta: Knattarna kom från WDC 90, Kalle var förstorad från en gammal dagsstripp och så hade Gutenberghus anlitat någon lokal förmåga som fått snida ihop Kalle Anka-logotypen samtidigt som han/hon även gjorde den danska loggan. Både Kalle och Knattarna på omslaget är ganska uppenbart kalkerade, säkert för att linjerna blev oskarpa vid förstoringen. Jag utgick från att Kalle i samband med detta gick från sittande till stående genom att teckna om ben och fötter. Case closed. Eller?
Många år senare fick jag för mig att införskaffa ett antal nummer av WDC från 40-talet. Mest för Walt Kellys vackra omslagsteckningar och för att läsa Barks i ursprungstryck, men de nötta tidningarna bjöd även på en del överraskningar. Som i det nedre högra hörnet på baksidan av WDC 76 från 1947, där jag upptäckte en ytterst välbekant gestalt …
Baksidan på WDC 76 (1947).
Jag tittade närmare, skannade den så högupplöst jag kunde, tittade ännu närmare, och jag förstod nästan meddetsamma att det här var den faktiska förlagan till Kalle på vårt ikoniska omslag. Jag tänker att Gutenberghus fick ett rejält paket med tryckoriginal från amerikanska förlaget Western Publishing inför uppstarten i Skandinavien, och att den lilla teckningen följde med där.
I närbild och med all färg bortdragen är det lätt att se att det här är vår omslags-Kalle, med sina lite hafsigt förlängda ben och den rastrerade flugan.
Och nu kan vi länka ihop hela kedjan fram till nr 1/48. Först har vi Taliaferros originalstripp, där fluga och mössa fick sina raster:
Under en period gjordes varje dagsstripp i två olika höjder. Den högre varianten av den här strippen, där Kalles fötter finns med, användes till WDC 48 (se ovan). När man gjorde Kalle till baksidan av WDC 76 tror jag att man utgick från den lägre varianten vi ser här, eftersom benens förlängning börjar precis där copyrighttexten ligger.
Och sedan fortsatte det typ så här:
Taliaferro 1943, WDC 76 och längst till höger Gutenberghus kalkering.
Vem det nu än var på Gutenberghus som förstorade och kalkerade teckningen så visste han/hon att Kalles jacka skulle vara blå, inte svart, på omslaget. Svarta fält eliminerades således (med undantag av fältet längst ner framtill på jackan). Flugans utseende var inte lika självklart, eftersom den blev prickig enligt rastermönstret och dessutom lite allmänt tufsig.
Så till omslagets värsta slarvfel. Titta på Kalles vänstra arm. Vad har hänt egentligen? Har någon dragit hans axel (rejält) ur led? Eller växer hans arm, med sin underliga krökning, ut från hans mage? Nej. Det är återigen vår danske (?) tecknare som, säkert utan större tankemöda, gissat sig fram:
De röda streckade linjerna till höger visar var tuschlinjerna borde dragits. Till höger en snabb rekonstruktion av hur det borde och kunde sett ut.
Och här slänger jag även in en jämförelse av knattarna i original och i kalkerad version:
Originalet överst. Bildrutans underkant klipper av fyra fötter. Tre av dem ”lagades” hjälpligt till omslaget, men den längst till höger lämnades utan åtgärd. (Bakdelen av densamma skyms av Kalles fot på omslaget.)
Där kan vi egentligen avsluta utredningen om Sveriges mest klassiska serietidningsomslag. Som kuriosa kan dock nämnas att Kalle-teckningen oväntat återanvändes 22 år senare, i Kalle Anka & C:o nr 50/70:
Sidan 34 i KA 50/70. Vem Inge Lantz är/var vet jag inte. Han nämns inte i övrig text på sidan.
Varför? En gissning är att man ville ha en symbol för tidningen utöver logotypen, för att matcha de två skidorganisationerna bredvid. Det är trevligt att tänka sig att någon på redaktionen i det läget mindes den gamla teckningen och tyckte att den var ett självklart val, trots att den då (mig veterligen) inte synts till i tryck sedan 1948, och trots att det här var många år innan första numret fick sin heliga graal-status och blev ett eftertraktat investeringsobjekt.
Sedan använde man glatt teckningen ytterligare fem gånger under början av 1971, som vinjett till ”Kalle Ankas djurvänner”:
Baksidan på KA 5/71.
Så. Nu tror jag ämnet är så gott som uttömt, åtminstone för stunden. Någon gång ska jag dock försöka utreda hur logotypen skapades – och kanske hitta en förklaring till att dess typografi liknar en annan svensk klassiker så mycket …
För en del år sedan fick en äldre dam åtskilligt med uppmärksamhet i media, då det uppdagades att hon hyst elva mer eller mindre tilltufsade svanar i sin etta på Kungsholmen. Inte okej, sa tingsrätten och åklagaren yrkade på skyddstillsyn plus rejäla böter. Slutlig dom okänd, men ett varnande exempel likafullt.
Därför är det med viss tvekan den här bloggen startas. Det verkar dock som anksamlare oftast klarar sig undan rättsliga påföljder.
Jag har ingen aning om hur många de är. Säkert tusentals. Men det rör sig enbart om två olika arter. Den första har det största åldersspannet. De kan ha rostiga klamrar, gulnade inlagor, grova raster och misspass. De kan ha trådbindning, skyddsomslag, tjockt halvmatt papper och extramaterial. Och allt däremellan. De flesta kommer från Sverige, USA och Italien. En del härrör från Tyskland och Australien, några är holländska. Den andra arten förekommer numera företrädesvis i formerna 16mm och mp4.
Sköra gammelankor av art 1, vars berättelser fortsätter att fascinera och vars elegans fortsätter att imponera.Äldre italienska ankor, oberäkneligt våldsamma men stundtals mycket ambitiösa och ofta litterärt bevandrade.Svenska ankor i 40-årsåldern, till största delen uppfödda i Danmark och huvudsakligen oförargliga.Ankor och möss av art 2. De här har släppts ut från olika labb, som Technicolor, Agfa-Gevaert och Kodak, och därefter klarat vistelsen ute i samhället olika väl.
Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att ha diverse förvaringsutrymmen därhemma fyllda med ankor (och möss, och en del andra djur som på ett naturligt sätt brukar åtfölja de förstnämnda). Jag umgås med dem då och då, jag skaffar nya då och då. Och då och då upptäcker jag saker med dem – eller ja, oftast i dem – som överraskar, förbluffar, lägger en saknad pusselbit eller skapar ett nytt mysterium.
Det tråkiga är att ovan nämnda upptäckter ganska snart flyktar från mitt minne (vilket eventuellt skulle kunna säga mig någonting om deras egentliga värde, men jag väljer att negligera den frågan). Därför finns nu Ankbloggen, där observationer av mina ankor nu officiellt ställs till forskningens förfogande.
Säkert har flera av de saker jag tycker är intressanta redan rapporterats och dissekerats på annat håll. Men förhoppningsvis inte alla. Och i vilket fall som helst så har jag nu något att göra med mina ankor.
